Op-tankar
Neurokirurgen ringde i början på veckan och meddelade att han vill ta bort kotor i min nacke.
Yikes.
Jag har under några dagar vägrat tänka på det, vilket antagligen innebär att jag bearbetat tanken på någon undermedveten nivå (?), för nu vill jag plötsligt veta mer. Och inte.
Jag tycker ju att det är äckligt. Jag tycker kirurgi är äckligt och otäckt. Det skrämmer skiten ur mig.
Ta bort kotor.
Steloperera.
Yikes.
Så, vad säger webben?
Här kan man läsa ganska utförligt om vad cervikal spinal stenos är för något och förkovra sig i bilder av hur de skär halsen av folk som har det:
Och här kan man läsa en del praktiskt om operationen:
t ex att jag inte får köra bil på flera veckor efteråt. Hallå? Hur ska det gå? Vet ni var jag bor? Får jag cykla I wonder?
Skrev ett par rader på FB om det hela och uppenbarligen så ser de flesta det som att jag står inför ett svårt val huruvida jag ska operera mig eller ej.
De har ingen koll, vilket inte är så konstigt.
Mitt val är inte om jag ska operera mig. Mitt val är om jag ska ge mig själv en chans att bli bättre eller om jag ska finna mig i att bara bli sämre och sämre.
Jag jobbar heltid och lever ett ganska normalt liv, det syns inte på mig, oftast, hur jag har det. Smärtorna, domningarna, stickningarna, den brinnande elden som flyter i ådrorna och ibland byts ut av isbitar, fascikulationer/nervryckningar, att allt sprider sig till fler kroppsdelar, att jag har upptäckt någon form av otäcka ryckningar som sker ibland när jag pratar - i ansiktet... Jag börjar förlora kontrollen över min kropp helt och hållet.
Nej, det är inget svårt val om jag ska låta dem operera mig. Trots att jag förstått att jag riskerar att bli totalförlamad. Om jag fattat saken rätt så är det bara 1 % risk för det, så shoot baby.
Let's do this.
Å andra sidan läste jag på en annan sida (ryggoteket.se) att i 10% av fallen så blir man sämre efter en operation. Hur mycket sämre framgår inte.
Och här är en sida som man bör läsa om man vill förstå hur det är att ha ryggmärgen i kläm i nacken:
Jag har det mesta där, och lite till som inte nämns.
Och nya saker tillkommer allt eftersom... Nej, det är inget svårt val det här.
Men det skrämmer mig, jag är dödsförskräckt faktiskt. Man kan inte göra så mycket mer än att hålla tummarna, eh? Så länge det går.
Positivt är att min neurokirurg är förtroendeingivande och verkar vara top-of-the-line på nackar.
Nu ska jag bara vänta drygt en månad innan jag får diskutera det hela med doktorn också.... Återkommer nog här, jag har en del thinking to do...