En vecka kvar

Förbannad jävla dag. Ge mig inget basebollträ.
Stortån på högerfoten, som så snällt varit fullt fungerande hela tiden, har nu domnat den med.
Så nu är hela jävla högerfoten bortdomnad (och halva benet o hela skinkan, som vanligt).
Med andra ord så har jag BLIVIT SÄMRE! Från att ha vandrat runt i status quo i ett år, med en hel drös läkare som hela tiden hävdat att det går över av sig självt inom loppet av 2 år, så blir jag nu, när det gått ett o ett halvt år, SÄMRE.
 
Fan o fans farmor o alla hans röglöa kusiner.
 
Fascikulationerna har ökat och ett nytt moment har givit sig till känna: höger ben och fot vibrerar. Det sticker o vibrerar i domningarna hela tiden. Ska jag kunna bedöma om det är bra eller dåligt? Jag har ingen aning. Men med tanke på att domningarna öka/brer ut sig så tolkar jag det som dåligt.
Dessutom stramar det i vaden och baksidan av låret och jag får inte ordning på det. Är på vippen att få kramp titt som tätt också.
 
Okej, hur var det nu? Tänk positivt (bluärk! Jag spyr på positivt idag!)
But here goes:
det är nu bara en tidsfråga innan jag får komma till ortopeden (och vilken jävla tid sen! Det kommer att ta flera månader! Tills dess har mitt högerben ruttnat bort och komposterats i en hög nånstans!)
 
(deep breath. bättre kan du.)
 
Positivt. Vad har vi som är positivt? Ljuvliga doktorn. Världens mest efterlängtade doktor kommer tillbaks från Island om en vecka. Jag får träffa honom nästa tisdag.
Oh yes, my dear, det är helt igenom positivt. 
Good, precious, good.
Blodtrycket är idag 140/95. Det verkar ha stannat kring 140/90 o vill inte ner mer. Jaja. Det går väl att leva med.
Men det här jävla benet vill jag inte leva med!
 
(andas, M, andas).
 
Mamma är jättesjuk och jag skulle behöva hjälpa henne hemma med disk o tvätt o städning o allt sånt, men jag klarar ju inte ens av mitt egna hem. Går med hennes hundar, ja, och det är nog bra både för mig och för dem, men jag skulle behöva några timmar till på dygnet och kanske framför allt mer ork.
Jag skulle behöva få ordning på det förbaskade benet! 
Fick som knivhugg i ryggen idag oxå. DET var längesen! Men det är klart att allt ska sätta igång o jävlas samtidigt. 
Ont som fan gör det också om man trycker lite lätt över ischiasnerven i skinkan. Så tryck inte där. Alls. Rumpan känns som ett satans stort blåmärke.
 
Pappa fyller 70 snart och jag skulle behöva åka upp till Dalarna. Ja hu ja. 6 timmar i bil med den här ryggen? Hurra... not.
Risken är överhängande att han får fylla 70 utan mig. Det överlever vi nog båda två. I guess.
 
Bilen håller på o rasar sönder fullkomligt. Den bara lägger av lite när den känner för det. Nån som har en bil för mycket? Jag ställer upp som fodervärd.
 
Summa summarum på positiv-sidan:
Jag får träffa doktorn om en vecka.
 
Det betyder mycket för mig. Så jag får väl fokusera på det.
Och göra som jag brukar: förtränga det förbannade benet.