Det som inte syns
Det syns inte att mitt högra ben är bortdomnat. Oftast syns det inte ens när jag går, trots att benet är väldigt mycket svagare än vänster och jag inte har full kontroll över det. Jag har utvecklat en egen gångteknik som ser nästan helt normal ut. Tänk vad man kan. Men ibland haltar jag. Det syns... Att jag ibland inte kan gå alls är det nästan aldrig någon som ser, förutom Mannen här hemma. Det händer dock inte ofta, man kan oftast släpa sig framåt på ett eller annat sätt.
Smärtorna är det vissa som ser, andra ser ingenting. Mannen ser det direkt, när jag har extra ont, det är nästan så man kan tro att han ser min aura. Underligt.
Och han är den som drabbas värst när gnagaren äter inuti mig. Jag har svårt att stå ut ibland, med knivhuggen, nålarna, isfloden, elden, gnagandet, stramandet, kliandet och värken. Kan bli ganska tjurig då. Elak ibland. Ond när jag har ont.
Förlåt.
Rädslan syns inte alls, den är det ingen som ser. Ingen som säger nåt i alla fall.
Och jag pratar inte om den. Nämner inte det som skrämmer.
Kanske försvinner det då?...
Torsdag morgon, solen går just upp, fåglarna skriker sina hälsningar till varandra. En liten fågel låter som att den sjunger en aria till solen och den nya dagen. Högt, ljudligt och snudd på hysteriskt. Ger mig perspektiv. Tack lilla pippi.
Jaha, dags att dra på sig kläder och åka till jobbet då kanske.